Hands-on Art 

​

Det har gått fyrtio år sen jag avslutade min utbildning på Konstfack och jag har gått igenom många faser i mitt arbete. Just nu jobbar jag med en svit i broderi och applikation, mestadels svart-vit. Den handlar om naturen och skogen som kraftkälla men också om den natur som sargats av människans framfart. Några av mina bilder är bearbetningar av målningar jag gjorde på nittiotalet, andra helt nya uttryck. Alldeles nyss avslutade jag ett femårigt arbete med en matta i ryateknik kallad Kattmattan, där katten står som en symbol för den otämjda kraften. 

Min väg till den plats jag nu befinner mig är lång och krokig. Rent material- och teknikmässigt har jag gått från ett ivrigt tecknande och bildvävande, över olika textila experiment, till tekniker som jag ännu jobbar med - lingarnslindade tygsträngar, ryateknik, fritt broderi och även collage. Många av mina textila alster är långsamt framväxande så parallellt har jag använt mig av den snabbare collagetekniken. De olika uttryckssätten befruktar varandra. 

Kommunikationen med allmänheten tycker jag numera är väldigt spännande och givande. I början av min bana var jag mer introvert. Det är roligt om folk reagerar på min konst, om jag lyckas förmedla något till publiken. Det är inte nödvändigt att de gillar vad de ser, men om någon tanke eller känsla väcks är det bra. 

Eftersom jag var så blyg och tystlåten som barn och tonåring hade jag svårt att hävda mig i större grupper. Där tror jag behovet av ett eget språk växte fram. Men jag vet inte vad som var hönan och ägget så att säga. Möjligen utvecklades tecknandet dvs. mitt språk också genom att jag fick rätt obegränsad tillgång till papper och pennor i mitt barndomshem. Jag hade då mitt tecknande att växa i. Till slut blev det bara självklart att den konstnärliga vägen var min väg. 

Min skapande process börjar ofta med ett litet litet av något jag ser eller hör. Sen utvecklas idén genom skissande och genom den teknik jag väljer att använda mig av. Arbeten jag utför i mina textila tekniker innefattar ett långt och strävsamt arbete med själva hantverket och då jobbar jag med ett alster i taget, men är det däremot något jag vill göra i collageteknik har jag fler bilder på gång samtidigt och låter dem ligga till sig i omgångar för att se om de håller. Ofta har jag ett tema att arbeta på, samlar på mig ett antal alster och redovisar det sen i utställningsform. 

Både hög- och lågkultur - vad som nu är vad - är intressant. Allt går att använda - något från gatan, skogen, museerna, Internet, media, litteratur etc. Allt kan omvandlas till att integreras i min bildvärld. Stoff finns alldeles nära, ibland bara runt hörnet. 

De verktyg jag använder mig av är papper, penna, penslar, färg, sax, nålar, garner, tyg. Och just tygerna är nu mest av återanvänd karaktär. Det finns fantastiska skatter i second-handbutiker över hela landet. Gamla linnetyger är så mycket finare än de nytillverkade. Jag stoppar också upp tygformer med återanvänt material till mina mer skulpturala uttryck. I stort sett inget textilt avfall slängs i min verkstad. På senare år har också mobilkameran blivit mitt skissblock där jag fyllt på med bilder från vandringar och spaningar i stan och på landet. 

Det finns absolut en framtid för konstnärsyrket. Vi skulle behövas mycket mer i samhället vi konstnärer. Konsten och kulturen är en klar motkraft till det ekonomiska tänkandet. Vad blir vår värld utan kulturen? Ganska andefattig skulle jag vilja säga! Stora skaror besöker museer, konsthallar, 

gallerier och alla möjliga kulturevenemang och reagerar och får nya tankar och idéer och där främjas den mellanmänskliga kommunikationen. 

Den politiska makten verkar inte till fullo förstå hur viktigt detta är... 

Kan vi konstnärer påverka människor genom den skapande processen? Ja! Kanske inte alltid direkt men kanske sås ett frö någonstans, kanske får någon nya idéer att själv skapa något eller förändra något, kanske kanske...en indirekt påverkan om inte annat. Man kan upplysas om något, få nya insikter, reflektera eller bara njuta ett tag som publik. 

Kreativiteten är en form av fenomen, en exceptionell företeelse, något magiskt eventuellt. Jag ser den som ett ständigt flöde. Dock bör den nog stadigt användas eller ska jag säga vattnas för att blomstra. 

Resultatet av mitt skapande är naturligtvis viktigt för mig, att det blir väl genomfört. Motivationen att skapa något nytt finns hela tiden där, men tid att skapa finns inte alltid tyvärr. 

Jag såg ett citat av Winston Churchill från andra världskriget när det framlades förslag om att skära ner på anslagen till konsten/kulturen och han svarade: 

"Then, what are we fighting for!" 

Om han sa det eller inte är svårt att veta men bra var det...